Godishistoria

Det nödvändiga sockret
I varje karamell eller seg råtta ingår socker, idag ett relativt billigt baslivsmedel, som vi köper kilovis utan att närmare titta på priset, utom möjligen under syltningstider.

Det är svårt att föreställa sig att socker var något mycket exklusivt och eftertraktat för inte så många generationer sedan. på 1600-talet höll socker importen på att ruinera landet, och ännu på 1700-talet lär sockret ha kostat femtiosex gånger mer än till exempel smör. Att sockret var så dyrt berodde delvis på de mycket långa transporterna.

Sockrets historia är även våra sötsakers. Från Indien och Kina spreds sockret (rörsocker) via araberna till länderna runt Medelhavet, främst Spanien och Italien. Under medeltiden sålde venetianska köpmän den dyrbara varan till Europas alla hov och dess herremän. Socker åts i löspuderform, serverat ur vackra silverdosor. Samtida vittnen har beskrivit hur det då ännu oraffinerade sockret mest påminde om våt sand.

Under 1500-talet hade man lärt sig att raffinera sockret, för att bättre kunna utnyttja det, och även den metoden spred sig snart över Europa. Under stormaktstiden slog bruket av socker igenom i Sverige inom en begränsad krets. Från 30-åriga kriget hemvändande fältherrar hade inte bara tagit med sig krigstroféer, utan också schweiziska sockerbagare till det lyx och festliv som förespeglade dem.

Sockerimporten blev snart enorm, mer än 22 000 kilo redan året 1637. Drottning Kristina införde överflödsrestriktioner för att stävja all lyximport. Det första sockerbruket anlades i Stockholm, men detta projekt misslyckades. Sockret blev dåligt och priset alltför högt. Även Kristinas många överflödsförordningar miste sin verkan.

Den egentligen enda konsekvensen var införandet av så kallade konfektbröllop. För att minska stormännens överflöd, särskilt vid bröllopsfester, skulle gäster i stället för mat bjudas på allehanda konfekt och vin. Konfekten blev sällan billigare. Begreppet konfektbröllop kom dock att leva kvar långt in på I800 talet.

Trots det höga priset och de ibland komplicerade importrestriktionerna ökade sockerkonsumtionen sakta men säkert. I början av I800-talct förekom försök med betsockerodling i landet och under seklets senare del utvecklades en inhemsk sockerindustri. Betsockerodlingen skulle bli en förutsättning för den konfektyrindustrin som slog igenom i slutet av I800 talet och kring sekelskiftet.

Kunglig konfektyr och förgylld marsipan
I mitten på I970-talet visade Nordiska museet en utställning om den svenska konfektyrens historia. Gustav Vasa utnämndes till landets första godisgris och sedan dess har han med jämna mellanrum figurerat som sådan i media.

Hur ofta och mycket kungen verkligen åt sötsaker vet ingen, men däremot att han hade dåliga tänder. Enligt bevarade räkenskaper gjordes också åtskilliga beställningar på kryddstarka godsaker från Gustav Vasas hovapotekare Hans König.

Det kunde vara konfekt med anis (fortfarande en ingrediens i bröstkarameller), vidare koriander , kummin- och kanelbarkskonfekt, samt inte minst den då populära förgyllda marsipanen. Av marsipan formades även allehanda figurer, som fåglar, fiskar och andra beläten'

Det var apotekarna som under I5OO-talet var de huvudsakliga konfektmakarna, aven om de snart skulle känna av konkurrensen från de utländska sockerbagare som inbjöds till hovet. Apotekarna var aven mellanhänder nar det gällde import och distribution av socker och kryddor, viktiga ingredienser i såväl konfekten som i medikamenterna.

Gränserna mellan konfekt och läkemedel var ännu hårfin. Marsipanen, gjord av mandel, socker och rosenvatten, ibland kryddad med muskotblomma, ansågs särskilt närande och stärkande. I Tyskland kallades den också för 'Kraftbrot'. En effekt av 30-åriga kriget var således alla de kunniga sockerbagare, från Tyskland och Schweiz, som kom att följa med de hemvändande fältherrarna till Sverige.

Sockerbagarna anställdes i de förmögnare adelsfamiljernas hushåll och betraktades där mer som fria konstnärer än som hantverkare. Några kallades till och med för dessertmålare. Deras uppgift var framförallt att åstadkomma vackra arrangemang på de obligatoriska konfektborden, samt att dekorera och förgylla marsipantårtor. De sistnämnda fungerade främst som skådebröd.

Populär konfekt bland I600-talets stormaktsfamiljer kunde vara kanderade violer, syrener eller rosblad samt brända mandlar. Magnus Gabriel de la Gardies favoritkonfekt påstås ha varit violrötter, övergjutna med stelnad jordgubbssaft och rosenvatten.

Marsipan idag förknippar vi främst med de stora helgerna, jul och påsk. Förr hängde marsipanen till jul samman med mandelns mognadsprocess. Till julen är vi många som gör våra egna marsipanfigurer. Favoritgrisar och tomtar färgas med karamellfärg och doppas i smält choklad. De bekväma köper färdig mandelmassa, finsmakarna stöter själva och knådar sin massa av lika delar mandel och florsocker.

Till påsken nöjer vi oss med att köpa formpressade, gula marsipankycklingar, som får pryda påsktårtan eller det översta lagret i påskägget.

Borgerlig konfekt
Vid I800-talets mitt hade sockerbagarna avlöst apotekarna som tillverkare och försäljare av konfekt. I snart sagt varje stad fanns sockerbagare med sina försäljningsbodar och förföriska skyltfönster. Konfekten var dock fortfarande en dyrbar statusvara, oåtkomlig för de flesta.

Medan städernas välbärgade borgare njöt av konstfulla konfektarrangemang och av eleganta chokladpraliner, sockerbagarkonst på högsta nivå, var landsbygdens allmoge länge hänvisade till marknadernas utbud av hårda karameller och polkagrisar samt av karamellgummornas gottestånd.

Till borgarfamiljernas festmåltider brukade sockerbagarna, i Stockholm såväl som i de större landsortsstäderna, låna ut tambourer, en slags bordsuppsatser av förgyllt trä, som sedan fylldes med allehanda konfekt. Om inte konfekten lades på silverfat, med de vackraste bitarna allra överst.

En annan sed som kom att leva kvar på den svenska landsbygden långt in på 1900-talet, var att inför familjehögtiderna beställa så kallade granna karameller av konditorn eller sockerbagaren. Dessa karameller delades sedan ut till varje gäst som minne av högtiden. Karamellerna, av hård, sammanpressad sockermassa (så kallad morsell) och inlindande i papper, var utstyrda med olika symboliska figurer.

På bröllopskaramellerna tronade ofta små brudpar i målad dragant, som var en oätbar blandning av gummi och socker. Dopkonfekterna var till exempel prydda med små skära, änglalika vaxdockor och begravningskaramellerna kunde ha omslag av svart eller silverfärgat glanspapper. En variant kunde vara att gästen fick en påse konfekt att ta med sig hem, ett bruk som levt kvar i senare tiders julgransplundringar och i barnkalasens gottepåsar.

Folkliga karameller polkagrisar och tjong
Karamellkokningen hade under I800-talets senare del blivit ett näringsfång speciellt för kvinnor, efter näringsfrihet och genombrott för betsockerodlingarna. Kvinnorna kokade i sina kök och sålde sedan sina produkter på torgen.

Två kvinnor ska nämnas här. Den ena är änkan Amalia Eriksson. som från år 1859 hade fått magistratets tillstånd att i sin stad tillverka polkagrisar.

Den andra kvinnan, godisets okrönta drottning, var Augusta Jansson, som öppnade eget karamellkokeri i Stockholm under sent I800-tal. Hennes gräddkolor, som kallades tjong, och stora kokosbollar är nostalgi för flera generationer stockholmare. Amalias röd och vitrandiga polkagrisar fanns visserligen på många håll i landet, men det var hennes, tillverkade i Gränna, som blev de berömda.

Polkagrisarna, i form av käppar eller 'pluttar', gjordes till en början endast till helger och högtidsdagar. Så småningom ökade efterfrågan, och Amalia blev smått förmögen. Ändå hann hon aldrig uppleva den verkliga polkagrisboomen, som kom med bilturismens genombrott under 1920- talet.

Augusta Jansson kom till Stockholm på I880-talet och lärde sig karamellkokeri i en källarfabrik på Söder. Tillsammans med en syster öppnade hon så småningom en egen karamellfabrik (Styrmansgatan) och efter några år även en butik (Linnegatan), där lillasystern Signe fick basa över den ansvarsfulla inpackningen och försäljningen.

Augustas produkter hade först sålts av ambulerande karamellgummor som på söndagarna stod utplacerade längs stockholmarnas promenadstråk, i Humlegården, på Nybrokajen och på Djurgården. Gummorna hade stora korgar, fyllda med karameller, som de bar runt med hjälp av ok. Varorna bestod den första tiden mest av mandel- och kokosbitar samt bröstkarameller.

Sortimentet utökades successivt, och på 1930-talet fanns ett hundratal olika blandningar, däribland hallonkuddar, vaniljskruvar, jockeymössor (marsipankula doppad i karamellsmet), lingonkuddar, syrliga knappar och den eftertraktade tjongen.

Vidare fanns terpentinkarameller, som sades vara bra mot lunginflammation, och på höstarna salufördes äppelklubbor, det vill säga glacerade äpplen.För yngre generationer är namnet Augusta Jansson främst förknippat med de stora kokosbollarna, men det är knappast troligt att hon själv fick uppleva några. Augusta dog 1932.

Sötsaker på löpande band

När filmen slog igenom på 1920-talet ändrades våra godisvanor. Sötsakskonsumtionen tycktes stiga i takt med varje biobesök. Naturligtvis var det även andra faktorer som gjorde att tillgängligheten och efterfrågan på sötsaker ökade rejält under 19oo-talets första decennier. Betsockerodlingen hade gjort Sverige självförsörjande på socker och industrialismens genombrott hade möjliggjort masstillverkning av choklad och konfektyr.

Framväxten av fler butiker och framförallt av kioskerna vid järnvägsstationer och andra knutpunkter ökade successivt tillgängligheten. De små karamellkokerierna, som karaktäriserade det senare I800 talet, konkurrerades ut av de större fabrikerna. Kolorna, tablettaskarna och chokladkakorna gjorde sitt intåg.

Under 1920 talet arbetade cirka 5000 personer inom konfektyrindustrin. Det var ungefär lika många personer som idag, även om tillverkningen då var av en betydligt mindre omfattning. I början av 195o-talet nådde antalet anställda inom branschen sin kulmen, och sedan dess har fabrikernas antal minskat radikalt.

Samtidigt som godistillverkningen ändå ökat. Under åren I960-9O har den svenska choklad- och konfektyrindustrin fördubblat sin produktion. Kola och smågodis fick sitt genombrott på I930- talet, men geléråttorna, eller dess snarlika föregångare, fanns även långt tidigare.

I Nordiska museets minnesmaterial finns personer, som redan kring sekelskiftet kunnat erinra sig 'två-öres gummifiskar, gummiormar eller gummimaskar', vilka både gick att 'suga och slita på'. Under 1910-talet saluförde Cloetta djurfigurer i så kallad gelemassa (vingummi), till exempel en gelékrokodil som man kan finna i 1914 års priskurant. Den kostade också två öre. Dessa tidiga geléfigurer var betydligt hårdare i konsistensens än dagens mer mjuka.

Konfektyrfabriken Aroma, som idag är storproducent av och specialist på geléartiklar, började på 1920-talet i blygsam skala med enbart kolatillverkning. På den tiden packades varje liten kola för hand, packningmaskiner kom först omkring 1930. Enligt en bevarad prislista från året 1935 bestod kolasortimentet bland annat av den dubbla gräddkolan, av lakritskolan Svarte Jim och av nötkolan Mohikan. Två kolor kostade ett öre.

Så småningom kostade kolorna fem öre. Femöreskolan hängde med länge. Det första marknadsangreppet mot den kom i slutet av 1940-talet, då femöreskolan plötsligt kostade sex öre. Protesterna från kunderna uteblev inte, och istället prövade man att göra kolan i storleken ett öre mindre. 

Idag lever kolan ett relativt undanskymt liv på lösgodishyllorna. Ändå är kolan nog den mest nostalgiska sötsaken, åtminstone för de generationer som är födda före lösgodisperioden. Trettioåringar minns den långsmala lakritskolan Käck. De som är födda på 1930- och 1940 talen minns framförallt den randiga Sportkolan, Mjölkchoko eller chokladkolan Rival.

Den generationens flickor erinrar sig gärna Alfa-kolorna med alla sina 'filmisar'. Endast de som var födda före andra världskriget har dock privilegiet att kunna säga att kolorna på den tiden också var stora. På chokladfronten blev Marabou, 1919 dotterbolag till norska Freia, snart marknadsledande.

Mitt under andra världskriget ( 1944) lanserade fabriken landets första, kompakta pralinask, Aladdinasken. Aret 1952 föddes Dajm, som senare gjorde internationell succé och därför döptes om till Daim. Några år senare kom Twist i cellofanpåse. Marabous Mjölkchoklad och Schweizernöt blev storsäljare från 1950-talet. Till stor del tack vare den för sin tid annorlunda, numera klassiska, marknadsföringen.

Den som då gick på bio kunde väl inte undgå skådespelarna Yvonne Lombards och Sture Lagerwalls inlevelsefulla replikskiften : « Mmm ... försvinnande gott ». Andra kändisar följde efter och började också göra godisreklam. Alice Babs tuggade länge på tuggummit Toy.
 

L

Last Modified : 18-06-12 08:37